ÅH. Barnen sover som två små stockar i mammas säng! Så skönt att bara sitta i soffan, glo på tv, dricka en kopp kamomillte & peta in en avkopplande snusabit. Jag känner mig stolt som varje dag, varje natt, varje dygn tar hand om dessa små sötsaker som jag har döpt till William & Molly. Fina namn som jag fick kämpa mig till av deras pappor.


Tänk att det blev såhär...jag har alltid varit väldigt noga med kärnfamiljen. Jag har alltid drömt om det iallafall. Man, barn, hus, volvo & häst (istället för hund, är livrädd för hundar). Men så blev det icke, kanske jag hade för bråttom? Ja, det är ingen idé att älta, men att det skulle bli såhär hade jag aldrig kunnat ana för sisådär 5 år sen.


Jag satt och funderade lite över Mollys tid på Östra Sjukhuset innan. Hon låg ju där med alla sina slangar överallt och vi satt bara där och väntade på att hon skulle bli frisk. Sjuksköterskorna antecknade allting som hände. Dom använde sig av ett visst formulär, ett nytt varje dygn. Där skrev dom i hur mycket hon vägde, vilka mediciner hon fick, hur mycket hon hade kissat vid varje blöjbyte, hennes PH värde i magen, hennes temp, om hon hade bajsat & hur mycket isåfall och också hur mycket sörja det kom upp från hennes sond som hon hade genom näsan (den gick ner till magsäcken). Dessa papper låg på Mollys sängbord och högen med papper bara växte och växte, dom tog liksom aldrig slut. Vi fick lära oss hur man gjorde när man fyllde i dom, eftersom vi blev mer och mer delaktiga att sköta om vårat lilla knyte som växte och blev större i sjukhussängen. Vi blev så inne i detta att vi nästan bråkade om vem som skulle fylla i när vi hade vägt en blöja eller tömt hennes sond. Dessa papper var så viktiga för oss att när vi kom på morgonen gick vi raka vägen och läste igenom hur natten hade varit och om hon skulle få börja äta lite bröstmjölk. Vi satt ju bara där, i hennes sjukhusrum, avdelning 327, rum 6. Eftersom hon hade CVK (Central Ven Kateter, ett dropp som gick in i halsen och ner till hjärtat) kunde vi ju inte gå iväg med henne. Efter några veckor fick hon börja provsmaka min bröstmjölk med hjälp av en platsspruta som hon fick suga på. Hon fick börja med 2 Ml. Men vi fick ganska snart ett bakslag på detta. Bakslaget yttrade sig genom att mjölken hon åt åkte ut genom sonden i näsan istället. Det var ett tecken på att hennes tarmar fortfarande stod stilla. Vi väntade ju på att hon skulle bajsa....men det skulle komma att ta ca 3 veckor till innan vi fick se något bajs. Sköterskorna gav lilla Mollsan lavemang 2 gånger om dagen och vips en dag så kom det lite avföring. Jag grät av Lycka! Hon fortsatte göra bra ifrån sig på lavemanget och på en Fredag minns jag att hon hade bajsat ca 13 gram alldeles själv. Vi var helt överlyckliga, nu får vi snart komma hem tänkte vi...Men ack så fel vi hade. På lördagen när vi kom in till Molly på rummet väntade hennes läkare på oss. "Molly åker upp på operation kl 12, det går inte att vänta längre". Där brast jag. En operation till? Varför? Hon hade ju kommit igång nu, vi skulle ju snart få åka hem...Operation nr 2 gick bra & läkaren var nöjd. Nu väntade ca 3-4 veckor till på sjukhuset. 


                                                   Detta är så känslosamt så jag återkommer!