Häromdagen var jag och Molly på sjukhuset för ett återbesök. Varje gång jag ser sjukhuset mår jag illa inombords. Såfort jag går in i entrén ilar alla minnen från 2009 förbi i världens fart. Alla jobbiga minnen. Ni vet ju hur känslig man blir när man fött barn? Ni vet ju hur mycket man behöver någon nära nästan 24 timmar om dygnet? Direkt efter att Molly kom ut ur min kropp tog dom henne och försvann bort till barnklinikerna med henne - till operation. Jag fick titta på henne och röra hennes hand genom kuvösen hon låg i innan dom gick. Hon var så liten och hade ett stort bandage runt magen. Hon såg ut som en liten docka. Efter 6 timmar fick jag se min älskade dotter igen men jag fick inte ha henne i mina armar. Hon låg ju där i sin kuvös - nyopererad - och med respirator, CVK, ryggmärgsbedövning och nålar i armarna. Som täcke hade hon en haklapp i tyg. Jag fick åka i sängen fram och tillbaka mellan barnklinikerna och kvinnoklinikerna genom kulverterna. Jag grät i mängder och kunde inte sova på nätterna. Jag visade ingen hur jävla svag jag var utan bet ihop när jag pratade med någon. Jag skämdes så fruktansvärt så jag talade inte om för någon hur betydelselös jag kände mig. Den enda personen jag visade mig svag inför var Mollys pappa. Jag behövde honom nära. Jag behövde få borra ner huvudet i hans famn men han fanns ju inte där för mig. Han fanns där för hans jobb. Jag fick ligga där på BB själv i det fula gröna rummet. Jag fick gå ut i matsalen och se alla andra mammor sitta med sina bebisar i plastvagnarna. Innerst inne visste jag att dom också låg på specialförlossningen av en anledning. Men det var väldigt svårt att tänka så just då. Då tänkte jag bara på mig själv och på min situation. Jag mådde så dåligt att jag bröt ihop inför en barnmorska - kanske också i hopp om att Mollys pappa skulle förstå hur dåligt jag mådde och prioritera mig och vårat nyfödda barn istället för fotbollsplanerna. Men så fel jag hade. Det här är inget "jag tycker synd om mig själv" inlägg för jag tycker inte synd om mig själv någonstans! Jag bearbetar bara jobbiga händelser i mitt liv och skriver av mig i min blogg. Ni har ju tjatat om uppdatering och eftersom jag själv har kännt att detta har tyngt mig lite var det också skönt att få bli av med det. Hoppas ni har överseende!